För ett halvår sedan slängde vi ut en liten förfrågan på vår facebooksida angående menskoppens vara eller icke vara och fick ett hejdundrande gensvar. Förmodligen det största antalet kommentarer vi tanter överhuvudtaget fått på något inlägg. Vajert! tänkte vi så nu har vi bestämt oss för att strunta i PCT och istället helt ägna oss åt menskoppar av alla de slag. NOT! PCT is still alive and kicking. 9e april far vi.

Inlägget resulterade dock till Lilltantens menskoppsinköp. Så nu ska här recenseras! Och jag (dvs Lilltanten aka Kajsa) säger en sak:  Menskoppen.se är grejen alltså! Snabb leverans och otroligt bra vägledning kring allt som hör menskoppar till. Ni läsare som av någon anledning har problem att det diskuteras mensskydd tipsas om att sluta läsa snart. Prydhet är ju heller inte vårt signum så…ni kan istället läsa något av våra tidigare inlägg, exempelvis det här.

Min enda tanke när jag hade använt menskoppen första gången var; varför i hel-te har jag inte provat detta tidigare? Här har jag gått sedan mensens begynnelse (alltså i över 20 år) och burit med mig tamponger överallt, glömt tamponger när jag väl behövt dem, läckt, känt mig stundtals lite ofräsch, köpt fel bindor, glömt köpa bindor, fortsatt på nästa p-pillerkarta direkt efter den andra för att slippa hålla på att greja med mensen under fjällvandringar eller andra semestrar samt gått & burit på använda tamponger under fjällvandringar för att soptunna inte fanns till hands. Nu är det slut med det. Hallelujah!

Pussy Power. Hell yeah!

Kunde inte motstå att köpa till en liten förvaringspåse också. Och det kanske ni förstår när själva påsen är tryckt med texten ”Pussy Power” och dessutom fanns den ej i rosa. Bara det liksom…

För er som aldrig hört talas om en menskopp innan så är det precis som det låter. En kopp för din mens. Förs in i slidan precis som en tampong och behöver endast bytas två ggr om dagen. Ta ut, töm, spola ren med vanligt vatten och sätt in igen. Går även finfint att sova med. Var lite trixigt att få till det första gången men en gång är ingen gång. Dessutom finns en steg-för-steg-manual på menskoppen.se som kan underlätta.
Smidigt, precis lika fräscht som en tampong, billigt och fram för allt MILJÖVÄNLIGT! Min menskopp kostade 299 pix (påsen endast 24 riksdaler) och jag antar jag kan ha den några år framöver. Rätt möe tamponger som jag hade behövt köpa under samma tidsperiod. Hen är ju inte smålänning för intet.

Den här lilla manicken kommer definitivt underlätta mina turer framöver, både när det gäller vikt, volym och hantering. Behöver kanske bara lite övning att hantera den i fält. Vattentillgången i svenska fjällen brukar oftast inte vara något problem så kommer vara smidigt att hålla den ren. Under PCT kanske det ibland kommer sina på vatten men då kan antiseptiska våtservetter fixa till det istället. Väger nästan ingenting alls, närmare bestämt 15 gram (inklusive Pussy Power-påsen). Slå det om ni kan, OB Fleur!

Men hörni, ni, ni, missförstå mig rätt nu, menskoppen är absolut inte en grej enbart för tjejer/kvinnor som frilufsar, den är verkligen till för ALLA tjejer och kvinnor. Tror jag faktiskt vågar lova att jag inte kommer köpa så himlans många tamponger mer i mitt liv. EVER. Dessutom så hänger den rätt snyggt på toaletten mellan pulsbandet & handduken. 

Någon gång i augusti, eller kanske var det i september, så tog vi det tredje reservatet på listan, Värnanäs Skärgård. I och med att reservatet är omgivet av vatten så fick vi passa på när det var lågvatten och tog även med oss SUPen. Vi orkade inte riktigt pumpa upp den till fullo så det blev lite vinglig färd men vi kom över till slut. Dessutom så tyckte vi faktiskt inte att det här reservatet var så möe att skriva om så vi lämnar bara över ett litet bildcollage. Vassego! Maten blev inte heller någon succé så ni kan hoppa ner till nästa reservat istället nämligen vårt favvohak: Värsnäs!

I Värsnäs tillbringar vi rätt möe tid, faktiskt. Det är oftast här som vi kör våra beryktade vindskyddskvällar (oftast med mellanöl, glögg & go’mat). Själva reservatet heter Horsö-Värsnäs och är en riktig pärla! Sommar som vinter. Bor du i Kalmartrakten och aldrig varit där: fy skäms!

Här finns elljusspår, nakenbad, med-badkläder-på-bad, bastu, vindskydd x många, eldstäder, stigar så det står härliga till, vikar där man kan åka skridskor, Kajsas drömhus, hagar med vilda hästar, mycket fåglar, många fina gamla ekar, vass så långt ögat når och möe mer. En pärla helt enkelt.

Oftast lagar vi till mat på Muurikkan eller i vilket fall över den öppna elden. Delvis för att det är jädrigt gott men även för att vi har en liten släng av pyromandrag i oss. Ibland, oftast alltid, blir det även någon form av snacksmat innan själva huvudrätten är klar. Mellanöl är vår nya favvodryck till snacksen. Prova det, du kommer inte bli besviken.

Istället för att ge er ett exakt recept så rekommenderar vi starkt allt-i-ett-rätter. I villket fall när vi snackar Muurikka eller annan stekhäll. Maträtten kan i princip bestå av vad som helst; kål, grönsaker, något kött, korv kanske, kryddor, grädde, rotsaker och ost. Släng lite fett i hällen, blanda ihop och ät. Smidigt & gott!

…60 dagar kvar till vi stiger ombord på planet som tar oss till Amerikat och 66 dagar kvar till vi börjar traska på Pacific Crest Trail. Gött som en göttapa helt enkelt!

Två riktigt trevliga ting är att vi har fått ihop det med både Granitbiten och SevenDay, vilket känns spännande, roligt och väldigt användbart. På alla håll. Kul att de vill samarbeta med två  vanliga tanter som vi. Som till råga på allt inte alltid blir sketasnygga på bild😜

Nu när visumet äntligen är kirrat (trots att den där killen bakom disken på amerikanska ambassaden både var lite konfunderad över Stortantens utrikiska och Lilltantens likvida status) så är vi en bra bit på vägen. Vad kan vi mer tänkas behöva? Pass, pesetas och prit?

På ungefär VARJE forum rörande PCT och skodon så är det lätta trekkingskor/trailskor som verkar vara grejen. Vi har nog faktiskt aldrig varit inne på det en enda vända. Jo, som ombyte/lägersko men aldrig som ett förstaalternativ. Vi är ju som vanligt inte så vanliga. Så vi kommer vandra i kängor, vi. Och det känns helt rätt!

Hanwag Tatra Lady är det som gäller. Inskaffade de första paren i september och måste erkänna att vi tycker om dem. Rejält! Valde varianten utan Gore-Tex just för det förmodligen kommer bli mindre väte men mer smuts, damm, sten & sand på PCT. Och definitivt mer värme än vad vi är vana vid.
Precis lagom höga (några cm över ankeln), fast och tight hälgrepp, nätta men ändå rejäla och en insida i skinn. Inga skavsår trots enkelstrumpa från första användardagen. Och sköna som tusan! Yum! Dessutom så kom jag (Kajsa) över ett par i orange, kan knappt bli bättre! Tack för det, Jonas!

Vi har ju som sagt aldrig riktigt kommit in i det där med att vandra i skor. Jag prövade en vända under Gröna Bandet men tyckte mest jag fick ont i benhinnorna så gick tillbaka till kängorna igen. Visst, under en lättare dagstur med mindre & lättare packning kan en trailsko funka fint men på längre turer… nä, då åker kängorna på. Sedan är det ju något speciellt med kängor & vandring. Det hör liksom ihop på något vis. Ungefär som en god Zinfandel  & en rejäl Kaltenplatte.

Till råga på allt så har jag en gammal inflammerad fotled att ta hänsyn till så stukningar av alla de slag är strängt förbjudna under PCT. Visst, det går att stuka till foten även med kängor på. Det har vi varit med om tidigare så det behöver ni ”jag-vandrar-alltid-i-skor-anhängare” inte upplysa oss om, men däremot så går det att få ett bättre & högre stöd med en känga. Vilket gillas skarpt. Så…mer kängor åt folket!

I veckan som gick anlände vår stora & lätta (allting är relativt) låda med finfina prylar & kläder från bla Thermarest, MSR, Platypus & Smartwool. Givetvis tog vi med oss lådan ut till skogs och körde en kvällsuppackning vid vindskyddet.

Vi satte upp det & synade det i sömmarna i helgen. Första natten vi sov i det var vi nämligen inte riktigt nöjda med ”spännet” men då satte vi upp det i mörker och inte lätt att få det helrätt då. Iaf inte med nya prylar. Inte för oss.

Tältet slås upp på vanlig amerikansk manér, dvs inner first. Inner- & yttertältet hänger alltså inte ihop. I vanliga fall kanske vi hade knorrat lite kring detta men under ”varma” PCT-nätter utan risk för nederbörd kommer det bli rätt göttigt att somna under ”bar” himmel.

Nä, kort & gott. Det här känns GÖTT SOM EN GÖTTAPA!

Nu jädrans är det tävlingsdax så på med nummerlapparna för…nu kör vi!
VI STÅR FÖR FETTET, NI STÅR FÖR STÅLARNA!
Kungsleden via STF är en av vinnarna i tävlingen. I vilket fall den största. Du som väljer att delta kan också bli en vinnare om du har hyfsad koll på grammen. Finfina priser från Fjällräven, Hanwag, Outmeals och Osprey ligger i vinstpotten.

Ditt tävlingsbidrag på minst 50 kronor blir meter på Kungsleden, enklare än så blir det inte. Tävlingen pågår under hela vårt PCT-äventyr så för oss finns det många gram att förlora. Vi börjar ju liksom inte på noll:-)

För att överhuvudtaget få ett grepp om vad det här handlar om så kolla punktlistan nedan. För uttömmande info och för att se de dejliga priserna kolla på vår tävlingssida här på bloggen: https://tanterpatur.com/tavling/

”Tanternas vikt för en Kungsled på sikt” i punktformat:

• Klura ut hur många gram du tror att vi tanter, alltså Gunilla och Kajsa, tillsammans kommer gå ner under vårt PCT-äventyr.
• Swisha 50 kr till telefonnummer 1236278014 (Tanter på Tur HB). Ange ditt namn och viktnedgången i gram som meddelande.
• Eller för över 50 kr till bankgironummer 444-1713 (Tanter på Tur HB). Ange ditt namn, telefonnummer och viktnedgången i gram som meddelande.
• I oktober väger vi ut oss och de 4 som gissat närmast på vår totala viktnedgång får finfina priser från välkända outdoorvarumärken. Bäst gissning får välja pris först.
• Vid oavgjort resultat gäller den gissning som kommit in till oss först.
• Du kan gissa fram till 5e oktober 23:59 (svensk tid) eller, vilket Gud förbjude, fram till avbruten tur och om vi i sådana fall når svensk mark tidigare.
• Insamlade pengar* från samtliga tävlingsbidrag köper vi sedan Kungsledenmeter för i namnet Tanter på Tur.

SÅ SÄTT I STA MÄ Å GISSA NU FÖR TUSAN!

…så även för vårt första blogginlägg om PCT när vi faktiskt är på plats.

Känslan att äntligen få komma iväg var lite overklig men ändå gött som göttapa! Å vi upptäckte rätt snabbt att vi inte var de mulligaste på leden å att Gunilla heller inte var den äldsta. Lite blandat folk så att säga. Men känns ändå som vi var allra mulligast av dem alla vid Southern Terminus på startdagen. Men det där mättade fettet kommer vi snart gå av oss. Hopefully!

 Jaja, nog pratat om mättat fett å mulliga tanter, åter till the trail som de säger i Amerikat.

En het fråga de första dagarna (å kommer förmodligen alltid vara ända fram till Manning Park) är det här med trail names, dvs namnet du går under när du vandrar. Oftast har namnet att göra med en händelse under turen. En kille från Vancouver blev tex Hot Potatoe efter att han råkat hälla kokhett potatismos över sitt ena ben. De blåsorna var inte att leka med. Aj! Eftersom ingen kan uttala varken Kajsa eller Gunilla på ett enkelt sätt så kommer vi nog oxå bli med trail name snart, om vi nu råkar göra ett misstag vill säga.

Leden har hittills bjudit på sol, regn, vind, blixtar, åska, väldigt många mer höjdmeter än vad vi räknat med, otroligt vackra vyer, öken, tallskog, brittisk familj med två kids som tänker vandra hela vägen (RESPEKT!), sol, ett gäng med trevliga & snacksaliga amerikanska krigsveteraner, sand, kaktusar, dåligt med vatten, sol och orm. Sa vi sol förresten?

Kort & gott så mår vi toppen! Kropparna är hela, blåsorna är mycket få & kläderna är salta.

Nu känns det som vi verkligen är i fas & sjätte dagen hände det! Det är nämligen så att Stortanten äntligen har kommit igång med sin rutinmässiga morgonbajsning. Känns aldrig som vi riktigt är igång innan dess, tillhör vandringen liksom. Gött! 

Något annat som är skitkul är alla glada hejarop & kommentarer vi får både här på bloggen och på fejjan. Tackar för det! Det värmer i våra småländska själar. Då mobilnät & surftid oftast är minimal (och för att vi vandrar hela dagarna) så är vi varken snabba eller bra på att trycka ”gilla” eller svara på kommentarer. Vi tänker vi kör ett uppsamlingsheat med svaren på frågorna i nästkommande blogg men glömmer vi din fråga så ställ den igen. Vi är inga maskiner, endast människor;-)

En helt vanlig dag i detta nu ser ut ungefär så här:

• 05.10. Klockan ringer. Det är så fasligt varmt på dagarna så det gäller att göra många miles innan lunchstoppet och att få njuta av skuggan så länge det går. 
• 05.50 brukar vi vara iväg efter diverse morgonbestyr. Oftast, nästan alltid, har vi 5 liter vatten var från start. Ryggsäcken väger då in på mellan 16-18 kg. Än så länge har vi traskat med mat för 6-7 dagar. 
• Någonstans mellan 7.30 & 8.00 stannar vi för frukost & tandborstning. Clif bar med jordnötssmör står på menyn.  

• Sedan tågar vi på efter en något modifierad Bosse Hillebergdevis; traska 1 timma, ryggsäck av & vila i 15. Minuter då alltså. 
• När värmen börjar knäcka oss, runt 12-tiden, tar vi ett låååååångt lunchstopp. Iförrgår blev det 3 h. Då häckar vi i skuggan, tjötar med lite folk, äter lunch ( än så länge oftast nudlar å nötter), å luftar fötterna. Rekar också eftermiddagsturen så att vi vet var vi kan fylla på vatten och var vi kan stanna för natten.
• 17.30-18.00 stannar vi för dagen, slår upp tältet, äter, ”tvättar oss” och har då vandrat mellan 15-20 miles, dvs 24- 32 km. 
• Potatismos kommer för övrigt nog bli nya kvällsfödan, tillsammans med ngt protein & fett. Kajsa vägrade pulvermos tills hon smakade Idahoan 4 cheese Mash. Herregud, 4 ostar i, kan knappt bli bättre! 
• 20.00 ligger vi oftast nerkrupna i sovsäcken, lyssnar en stund på en ljudbok, tittar på stjärnorna & senast 21 har vi somnat.   

 Det är fortfarande rätt stor fokus på vattenförsörjningen. Många vattendrag har redan torkat ut eller snarare så att det finns knappt något naturligt vatten. Igår pumpade vi vatten ur ett dyhål och ur någon gammal underjordisk vattenreservoar. Måste återigen säga att vår vattenrenare, MSR Guardian Purifier, är guld värd! Vi räds än så länge varken grönt eller ”levande” vatten!  Andra som är guld värda är de människor som engagerar sig i leden och oss vandrare genom att hjälpa till med vattenförsörjningen.    

Fortfarande helt fantastisk natur och än så länge har vi sett hundra ggr mer djur än vad vi gjorde på Gröna Bandet. Kan bero på att vi kanske inte tjötar lika mkt som då pga värmen eller att vi helst inte skulle vilja se dessa djur. 4 ormar än så länge, varav 2 med skallror och en längd över 2 meter.  Bis später! 

Nu är vi inne i depå i Wrightwood, ett litet trevligt samhälle uppe i bergen. Med depå menas övernattning i säng, matinköp, lite vila, dusch, tvätt, wi-fi & en jädrans massa svulstande i fet mat. 

Började med en rejäl frulle tillsammans med Will, en 58-årig snickare från Vermount, på Evergreen Café. Vi lyckades tom lura med honom till McDonald’s häromdagen (han hade inte varit där på 10 år), det tycker vi är närmare värt en bragdmedalj, faktiskt! Men finns det en PCT-donkenskylt så finns det!  

   Har den senaste tiden även fått några påpekande om att vi ser oerhört fräscha ut. Tackarrrrr! 

 I början på veckan lunchade vi ihop med ett gäng å det visade sig då att vi var de enda (2 av 8) som varje kväll innan sovsäcksgående tvättade av oss. Har även förhört Will i frågan så nu är vi 2 av 9. Högst ovetenskaplig undersökning alltså men kan hända att vi faktiskt är renast på PCT. Vi vill ju liksom inte lukta rumpa!* Vilket vi iofs gör lite ändå men det hade varit än värre om vi skippat kvällsrengöringen.  

  Ni som har hängt med på bloggen tidigare vet ju om vår lilla kvällsritual men för alla nytillkomna så är det lite vatten i en bunke, Wilderness Wash & trasor. Varsin trasa till överkroppen & varsin till underkroppen. Färgkodade som synes så vi inte blandar ihop’at. Å Gud nåde den utav oss som råkar börja med underkroppstvätten innan den andra avslutat med överkroppsditon.

 Vi snackar inte möe vatten i bunken men det räcker till att torka av sig med samt att lägga trosorna i blöt över natten. Ja, vi byter alltså trosor varje dag! Tre par är med i packningen som vi flitigt rullar runt på. Hur rena de blir av det sandiga vattnet efter kroppstvagningen är inget vi har fördjupat oss i dock. 

*Uttrycket ”man vill ju inte lukta rumpa” myntades för övrigt av dagmamman till Gunillas barn. Ett oerhört användbart uttryck, tycker vi. Tack för det, Kinna! 

Nu har vi hamnat i Tehachapi (säg det snabbt tio ggr om du kan) och är alltså inne i depå. Är alltid lite smidigare att fläka ut ett blogginlägg då eftersom nätet är fritt. Och som vi smålänningar säger: gratis är gott! 

En hel månad på leden nu och det känns faktiskt som tiden har gått alldeles för fort. Visst, ibland, oftast precis innan vi har bestämt att vi ska ta vårt afternoonsnacks (som alltid består av varsin Snickers, 220 kalorier var, fint dä!) så känns minutrarna rätt låååånga men annars så rullar det på i bra fart. 

Vi kommer stanna minst två nätter här i Tehachapi (ett namn som det för övrigt tog oss tanter en timma eller två att få till betoningen på) för att vila våra kroppar. Gunilla har fått lite ont i ena benhinnan och knaprar Diclofenac så det står härliga till. Vilket även hennes mage känner av. Försökte få fatt på någon form av Voltarenliknande gel idag men dra oss baklänges på en tallapinnevagn: den var receptbelagd! Imorgon blir det till att hyra cykel så vi kan ta oss runt på diverse bestyr här i stan såsom matinköp, pakethämtning/skickning & matintag.  Jaja, vi är ändå vid gott mod & hoppas på snar förbättring.

28 dagar på leden har i vilket fall inneburit en hel massa VVV: Väldigt Vackra Vyer. Håll till godo med lite friluftsporr!

Efter våra vilodagar så väntar 140 miles fram till Kennedy Meadows som är vårt första delmål. Yey! 140 miles med möe öken, dåligt med vatten & kass mobiltäckning. Väl framme så har vi i vilket fall avverkat lite mer än 1/4 av vårt äventyr. Får nog firas med en öl eller larre. Eller kanske både och… 

Å du, du glömmer väl inte att det pågår en tävling under hela vår PCT-tur, ”Tanternas vikt för en Kungsled på sikt”. Finfina priser att vinna & du stödjer dessutom vår insamling till projektet ”Stötta Kungsleden”. Bis später! 

Så, i fredags kom vi fram till Kennedy Meadows. Vårt första delmål på turen och 1/4 av PCT är nu passerad. Grymt kul men nästan lite overkligt att vi är här. Men ändå; gött som en göttapa! 

Vi hade till råga på allt tur med vädret hela vägen genom öknen från Tehachapi. Dvs, inte asasketavarmt som vi, eller rättare sagt meteorologerna, hade förutspått. Vi traskade på från 5-snåret på morgonen, tog ett rejält lunchstopp & traskade vidare igen på eftermiddagen någon gång efter 14.30. Visst, vi var ju svetta både på rygg, huvud, mellan brösten, på baken å på alla andra ställen som svetten brukar rinna på, men det var helt klart uthärdligt. Rätt dåligt med vatten på hela sträckan så ryggsäckarna var tunga eftersom vattentillgången fick bäras. Längsta sträckan utan naturlig vattenkälla var på över 4o miles, dvs mer än 65 km så då hade vi 7 liter vatten var på ryggen. Och som vanligt bär vi ju också alltid mer än vad vi egentligen behöver. Både när det kommer till vatten & mat. Så är det när hen är trygghetsnarkoman. På tal om trygghetsnarkomaner så har vi även bestämt att flipfloppa 800 miles norrut härifrån Kennedy Meadows. Flipfloppa vadå? säger ni. Ja, vi tar allt från början kanske…

I år har det varit ett rejält-med-snö-år så det ligger rikligt med snö & is kvar på de höjder vi ska passera. Isyxa och stegjärn, alternativt microspikes, är nödvändiga. Då vi tanter helst vill njuta av High Sierras (som sägs vara otroligt magnifikt) något mindre snöfritt och för att vi heller inte är särskilt vana vid att vandra på snötäckta höjder med stegjärn & isyxa, har vi nu alltså valt att flipfloppa, dvs hoppa lite fram & tillbaka på leden. Trygghetsnarkomaner som vi är. Å andra sidan så är det ju njutbar vandring vi vill åt, inte ”the scarriest steps in my life”, som en finska summerade sin vandring över Forester Pass för tre dagar sedan. 

Passande nog så kommer Stortantens familj på besök på idag; DLÄ* & de två kidsen Jonna & Kalle (eller ja, de numer vuxna barnen). Med deras hyrda vrålåk kommer vi då ta oss till Sacramento & sedan med tåg till Dunsmuir som ligger i norra Kalifornien. Därifrån in på leden igen vid Castella (förmodligen via en liftning). Vi vänder då på steken och går söderut istället. Vi blir ”southbounders” istället för ”northbounders” för ett tag. 

*DLÄ står för övrigt för Det Lilla Äcklet och det är under det namnet Gunillas make går här på bloggen. Har gjort & kommer alltid göra. Det avser dock INTE hur han är som make utan det är Lilltantens ord (tagna av Fylking) eftersom hon under många år har haft honom som mentor & chef. 

Jaha, ännu några tältnätter & miles till ända. För er som inte redigt hängt med så har vi hoppat lite norrut på leden, närmare bestämt 800 miles. Allt pga snön i High Sierras. Familjen Sundberg hämtade upp oss i Kennedy Meadows förra söndagen och vi tog en biltur genom Yosemite. En trasig bil, en bilbärgning, en ofrivillig natt i Sonora, två omgångar av spotifylistan Unzmans Klassiker, ett farväl till familjen Sundberg, en bussresa, en excentrisk indisk restaurangägare och en svindyr taxiresa senare är vi nu tillbaka på leden igen. 

I övrigt så mår vi fortfarande bra. Gunillas benhinna har repat sig helt och Kajsas något konstiga blåsåkommor på fötterna mellan stortån & den tån bredvid (vad heter den egentligen?) verkar leva sitt egna liv men gör iaf inte ont. Ser mest lite svampigt och ogöttigt ut. 

Trots att två dagar på leden kanske var lite blassé så har vi ju naturligtvis fått uppleva möe vackert & roligt också. Ingen dag är liksom den andra lik här på PCT, lite som att få ett Kinderägg. Varje dag. 

För en vecka sedan slog den till på allvar, vargarhungern. Eller som de säger här på andra sidan Atlanten: hiker hunger. Vi har helt enkelt börjat känna av att energinivån inte alltid är på topp. Finns ju varken utrymme eller ork att bära de antal kalorier vi egentligen skulle behöva och i dessa lägen har vi sagt mer än en gång att ”dä gör inget att vi har lite extra hull att ta av”.

Hitintills har vi i förväg skickat ut matpaket för 9 dagar till varje depå och på så vis tänkt att hålla oss på leden dessa dagar. Det är ju ändå här vi helst vill vara. Det kommer nog bli andra bullar framöver för vi behöver fett & protein! Förhoppningsvis kommer vi gå förbi en och annan matmöjlighet (restaurang eller café) eller så kommer vi helt enkelt försöka lifta ut till någon närliggande sylta. Allt för att komma åt lite god, fet mat. Vi fattar fortarande inte hur de skrina vandrarna överlever! Å en del gör det inte. Eller de överlever men väljer att lämna leden, antingen för gott eller för ett tag, just för att de tappat så mycket i vikt. Som sagt ”dä gör inget att vi har lite extra hull att ta av”!

De senaste dagarna har vi slagit följe med ytterligare en tant. Hennes trailnamn är Ironlady så hon passar ju finfint ihop med oss. Tanter rule! Hon är för övrigt 62, gick i pension 1e april å drog ut på leden den 10e samma månad. En riktigt järntant som sagt! Hon är också hungrig å har tappat närmare 10 kg under dessa knappa 9 veckor.

Se där ja, nu fick ni en liten fingervisning till vår vikttävling också;-). Den hittar ni här: Tanternas vikt för en Kungsled på sikt och dessutom så har det tilkommit två nya finfina priser. Kängor från Lundhags & sov- & sittprylar från Thermarest. Tack för det!

Angående hungern & kroppen så har vi faktiskt ingen aning om hur de båda kommer te sig i framtiden. Vi har nu knatat på i över 1000 miles (160 mil) och det är 30 mil mer än vad vi någonsin vandrat tidigare. I ett svep alltså. Så vi får väl helt enkelt se.

Kropparna mår iaf fortfarande okej & fingernaglarna är fulla med smuts. Kan nog vara några kalorier därunder om det krisar någon gång. Tånaglarna skiftar i lite olika nyanser & våra nunor är alltjämt röda. Men humöret är fasiken på topp! Dessutom så lyckades Stortanten med att vara ironisk på utrikiska häromdagen. Dä ä fasiken gött som en göttapa!

Egentligen hade vi tänkt berätta lite om navigering, karta & appar å allt det där men det vankas tacos med möe guacamole & belgisk öl här i Sierra City där vi tillbringar natten, så vi tar det i nästa blogg. Ni får nöja er med lite bilder från leden under de gångna dagarna i Plumas National Forest istället. Vi går och fredagssvullar. Vi måste helt enkelt äta opp oss lite!

Vi lovade ju att återkomma om det här med karta & kompass å sånt där annat snajsigt. Och vi är faktiskt tanter som håller sitt ord, so here we go! Å ni som tycker det är trist med navigering kan sonika hoppa över de första styckena och endast kolla in lite bilder.
Tror det eller ej men vi har faktiskt inte med en enda papperskarta i ryggan. Trist egentligen eftersom vi fullkomligt älskar kartor och kan spendera rätt möe tid med att titta, fundera, längta och planera framför kartorna. Men nu är det ju 2016 och allt är så annorlunda här i Amerikat så vi kör digitalt. Som fasiken! Dessutom sparar vi ju en en del på miljön eftersom det typ var 1000 kartblad att skriva ut inför hela turen. Å tror knappt vi överdriver där. 

I huvudsak använder vi oss av tre saker: Halfmile app, Guthooks app och halfmile-kartor som vi sparat ner på våra telefoner. En hederlig kompass har vi också med men den har vi endast haft uppe ett fåtal gånger, närmare bestämt två. 

I Guthooksappen finns det lite annat kul & matnyttigt att hämta. Däri går det även att lämna kommentarer, tex om ett vattendrag är uttorkat eller vad det kostar att bo på ett visst ställe eller om maten är god på ett annat. Den har vi mest använt när det gäller möjliga vattendrag & tältplatser, faciliteterna på varje depåställe samt för ledens topografi. Utöver detta tittar vi givetvis dagligen på de nedladdade kartorna men kartsnittet är rätt kass så det går tyvärr inte att se så mycket utöver var leden går. 

I övrigt så mår vi fortfarande finfint. Vi har ökat matintaget och försöker nu proviantera var 6e dag istället för var 9e. Äter som aldrig förr känns det som. Och vi tycker ju om mat så det går finfint på den fronten också. 

Ironlady som tampats med oss den senaste veckan har bestämt sig för att vänta med High Sierras då hon inte känner sig bekväm med snön. Så nu är vi tillbaka till de lyckliga tu/det strävsamma paret/the Swedish Express. Imorgon lördag lämnar vi storstan för att på allvar ta oss an rejäla höjdmetrar i High Sierras. Känns som vi har gjort det perfekta valet med att hoppa på leden och gå söderut. Snön smälter fort enligt rapporter både från DLÄ och hikers på leden (varierar dock oerhört beroende på vilken typ av hiker vi möter), vattendragen är höga men doable och vi har redan fått lite känning av snön så vi har ett hum om vad som komma skall. Förhoppningsvis blir det också ett & annat björnspan. Bis später! 

Ok, nu är det så här. Vi brukar inte kasta rosor på oss själva , eller jo förresten, det gör vi ju hela tiden internt, men nu kommer vi även gå ut i det offentliga rummet med vår förträfflighet. Eller rättare sagt; vår förträffliga tajming. Att vända på steken där i slutet på maj å hoppa 800 miles norrut å gå söderut kan vara ”dä bäste vi gjott”! Ett så kallat genidrag! Å då är vi ändå lite timida & blyga i vår förträfflighet😉 Från South Lake Tahoe (där vi sist bloggade ifrån) och ner till Kennedy Meadows igen, dvs hela High Sierras å därmed nästan 400 miles (640 km), har vi endast haft några få snöfält å inte några mileslånga snötäckta sträckor där vi fått plumsa fram. Gött som en göttapa på det! Det har liksom mest hela tiden sett ut så här; 

Visst, det har ju inte direkt varit en walk in the park trots att vi har haft det nästintill snöfritt, men det underlättar ju väsentligt. Dessutom så är det ju rätt snajsigt att få se alla sjöar, berg & ängar i sin fulla ovita prakt. Nu när High Sierras är färdigtraskat så är även ledens högsta punkter avklarade. 5 pass över 3600 möh har vi avverkat, där Forester Pass med sina 4009 möh är det högsta. I och med att vi tog dem alla från norrsidan så var det några snöfält på uppvägen men finfin led även i snön. Vi pustar & stånkar ju lite i motlutet, det ska ju erkännas, men oj vad gött det är när vi väl kommit upp på de där topparna. Till protokollet ska läggas att vi INTE gick upp på Mount Whitney (USAs högsta berg utanför Alaska) vilket förmodligen de flesta PCTare gör. Vi är ju helt enkelt inte så toppkåta och tyckte liksom att de övriga passen (där leden faktiskt fortsätter på andra sidan toppen) gav tillräckligt med vackra vyer. Lilltanten har ju inte ens varit uppe på Keb å Galdhöpiggen struntade vi oxå i när vi var i närheten. Som sagt, inte så toppkåta. 

Vi har kört på rätt bra den sista veckan, minst 32 km om dagen, och belönade ju oss givetvis med både det ena å det andra när vi kom fram till Kennedy Meadows idag. Dessutom slapp vi betala för allt då vi på smålänningarnas vis bytte in våra björnburkar mot mat & dryck hos Scott som driver affären i KM. Vi tjänade tom 25 Dolares. High Five! på den. Å det ska ni veta, det känns så jäääädrans gött att äntligen bli av med den där bulkiga saken. 




Eftersom det varit sådan hype kring High Sierra (och för att det kanske var lite meckigt att ta sig från Kennedy Meadows, via Lone Pine, Reno och Sacramento upp till leden i Dunsmuir igen) så upplevde vi ett litet antiklimax när vi väl började traska norrut igen. Skönt att buss- & tågresorna äntligen var över, gott att leden var finfin men hade vi enbart skog framför oss nu i flera veckor? Inga storslagna vyer & vidder överhuvudtaget? Vi visste ju inte så himlans möe om varken Klamath National Forest eller Shasta Trinity National Forest (förutom de skogsmiles vi avverkade när vi började vandra söderut i slutet på maj). Dessutom var Stortanten lite pök, dvs lite hängig, de första dagarna så hennes sjukkort spelades ut titt som tätt. Motivationen till att vandra i värmen hela dagarna var kanske inte den bästa just då.

Stortanten repade sig dock efter två dagar å då jädrans hände det grejer! Ur skogen öppnade sig ett alpliknande landskap med möe blommor, vackra toppar, gröna ängar, porlande vattendrag, en himlans massa hjortar och plötsligt fick benen fart. Toppade en dag med 42 km å då var det faktiskt två rejäla branter samma dag. We’re back in business!  

Diskussioner om livet i allmänhet, om jobb, familj, vänner & relationer i synnerhet. Om drömmar. Om vikt & mat (har varit ständiga samtalsämne i alla tider). Var det Monika Thörnell som sjöng in originalet ”Vintersaga”? Kommer Lilltanten någonsin hitta sin drömprins? Vad hände med de där goda Tangykolorna som fanns på Citykiosken i Bodafors när Lilltanten jobbade där? Vad gör Sissel Kyrkjebø nu för tiden? Och vilken är egentligen världens bästa låt? Vart ska vi vandra härnäst? 

Ja, ni märker; alltså högt & lågt. Men tro det eller ej, vi går faktiskt rätt mycket tysta också. Då får vi prata med oss själva & det kan ju många gånger vara det fina i kråksången. Det meditativa ältandet med sig själv under vandringen. Tror nog allt det blir ett ”gött som en göttapa” på det! 

Kroppen & knoppen mår, efter stort kaloriintag under eftermiddagens depåstopp, i övrigt prima. Så vi säger väl som vanligt; Bis später! 

Där ser hen, nu är vi sedan knappa veckan i Oregon. Kanske inte den mest glammiga gränsövergången men fantastiskt trevligt att äntra en ny delstat. Vem visste att Kalifornien var såååå långt? 1689 miles (ca 2700 km) närmare bestämt, dvs nästan 64% av hela leden.
Vi sitter nu utanför Mazama Village Camp Store i Crater Lake National Park å gottar oss med lite (förlåt, mycket) mättat fett & läsk. Mazama Village ligger för övrigt på mile 1818 så vi har tom hunnit avverka 2/3 av leden under veckan. Stort!

• 107 dagar har vi varit iväg.
• Av dessa har vi haft 18 nero days (halvdagar på leden) & 9 zero days (de dagar vi inte traskat något alls).
• Genomsnittshastigheten är 18,55 miles/dag (exkl zero days). I km/dag: 29,68.
• 832 miles (1331 km) har vi kvar, dvs 31,4%.
• Har avverkat 1/4 av Oregon som är 498 miles långt. 25% av Oregon är ca 5% av hela PCT.
• Tältnätterna är hittills uppe i 94 st till antalet, vilket är 88% av de 107 dgr vi varit iväg.
• Äter vi 515 gram jordnötter till har vi konsumerat 10 kg på leden. 
• 17 burgare/tant har slunkit ner. Den ene torrare än den andre. Den godaste hittade vi i Auga Dulce. 
• Endast 5 milkshakes/tant. På tok för få! Den statistiken ska definitivt jobbas upp! 
• Vår längsta dag (igår faktiskt) har hittills varit på 29 miles, dvs ca 46,5 km.
• Har alltså kvar ett drygt Gröna Band. När vi gick i mål på det såg det ut enligt nedan. Förväntar oss varken en betongklump eller champagne vid kanadensiska gränsen dock. 

Oregon har i övrigt bjudit på skog, skog, vindfällor (en jädra massa), möe sol, lite vind eller snarare ingen vind, mycket majonäs, mygg i miljontals, relativt platt & i huvudsak fin led (förutom vindfällorna då), klättring över, under & runt alla vindfällor, råttbesök under en natt, fler vandrare (ej pct-are) än tidigare, många skratt, överbetald mat på Callahan’s Lodge, trail magic gånger dos & stundtals lite långt mellan vattenhålen. 

På tal om mat & att jobba upp statistiken på uppdruckna milkshakes är det nu dags för lunch på restaurangen här i Mazama Village. Bis später! 

Så här 1900 miles in på leden har vi tagit lite semester från semestern. Tyckte dä va på ti’n. Så i dagarna två har vi nu gottat oss med diverse bilåkning, shopping & ätande tillsammans med DLÄ & Musikern som kommit över från Svedala. Trevligt värre! Hittade två utav Oregons pärlor i städerna Bend & Sisters. När vi snackar asfalt och off trail alltså. Väl värda ett besök om du befinner dig i krokarna.

Har gått, och kommer fortsätta, med långärmade syntettröjor. Vi valde syntet för att vi tänkte att det skulle hålla bättre än ull och det har de verkligen gjort. En å annan missfärgning pga blod, svett & tårar (å mat) har det ju blivit och de har faktiskt inte luktat riktigt så illa som vi kanske trodde de skulle göra. Well done, Marmot! 

Utrustningen har i övrigt hållit redigt bra. Mycket, tror vi, för att vi inte valt de allra, allra lättaste prylarna men givetvis även för att vi valt prylar vi har använt tidigare å litar på i vått & torrt. Lilltantens rygga har fått sig en å annan reparation, delvis pga att hon hängde microspiksen lite tokigt så de skavde på axelremmen. Men med silvertejp, synål & tandtråd i packningen så löser sig de flesta problem.

Imorgon äntrar vi leden igen å får förbereda oss för myggen. De har nämligen börjat dyka upp. På allvar. I miljontals. Stortanten kan eventuellt få ett psykbryt inom den närmaste veckan pga detta. Som tur är har vi lite svenskt lösgodis med i ryggan så kan nog lugna nerverna lite. Tillsammans med myggmedel & myggnätet då. 



För övrigt så behöver ingen oroa sig över vårt kaloriintag. Never and ever. Vi har så det räcker å blir över;-). Bis später!

Tack Oregon! Du har fasiken bjudit oss på mer än vad vi hade vågat hoppas på. När vi kollat kartan så har du mest bestått av stora, ljusgröna fält, dvs skog, men oj vad du stundtals har varit vacker. Och dessutom så har du ibland påmint oss lite om trakterna hemomkring; granskog med vindfällor, små skogstjärnar, linneor & sandiga leder i tallskog. Å för två småländska tanter som vi är det mer än nog! Tror tom att vi någon dag gick och trallade ”på lingonröda tuvor och på villande mo…”;-)

Ja, är någon sugen på att vandra i USA och inte vill ha så himlans möe upp & ner samt välskötta leder så är Oregon ett hett tips. Dessutom verkar det vara en himlans massa vandringsgalna typer här och alla människor är ”very hiker friendly”. Det där som Paul Hogan sa om att Oregon hade fastnat ett antal tiotal år bak i tiden verkar inte stämma det minsta. Nä, vi har verkligen diggat Oregon i det stora hela. Givetvis inte varenda minut, varenda timme om dagen. Men som sagt, i det stora hela. Varje dag har slutat på plus och det är najs! 

Dessutom så har det varit en himlans massa trevliga happenings längs med leden. Vi har tex fått äta middag med 200 ungdomar på ett typiskt amerikanskt sommarläger, ätit turens godaste frukostbuffé på Timberline Lodge och passerat otalt med vackra vattenfall på alternativrutterna Ramona Falls & Eagle Creek Trail.

En annan grej som kan vara perfekt när milsen är långa är våra små tankenötter. Senaste dagarna har vi kört mycket på; ”om du var tvungen att vandra PCT igen, tillsammans med tre kända personer, vilka skulle du välja?” Stortantens svenska sportupplaga blev Torgny Mogren (för er födda senare än 1985: han är en gammal längdskidåkare), Anja Pärsson & Zlatan. Intressant kombo! 

Dessutom har vi tagit jääääättemååååånga blåbärspauser också. De där blåa små bären är överallt och smakar oftast ljuvligt. Inte som hemma men nästintill. Och det där med att allt är större i USA, det stämmer. For sure! 

Något som dessvärre rullat på lite sämre de senaste dagarna är Lilltantens knä & Stortantens asasketafeta blåsa på ena hälen. Vi måste ju erkänna att vi haft rejält tur med våra kroppar (eller så är det erfarenheten & hullet som bidragit) så båda dessa åkommor kom lite som ett oväntat brev på posten. Dessutom på en och samma gång. Lilltantens släng av löparknäsyndrom botas nu med voltaren, stretch & massage. Allt enligt instruktioner från vår egna Värmlandsnaprapat och eftersom Stortanten även är massör har det knådats hejvilt i tältet, både morgon och kväll. Och som vi brukar säga; it ain’t over until the fat ladies sing…

Eftersom vi vägrar att avsluta ett inlägg med lite halvtrista grejer så bjuder vi här på en Oregonkavalkad. Bara vackert, bara roligt & bara njutningsfullt. Bis später! 

Washington alltså, sicken trevlig delstat! I och för sig kanske inte de första två dagarna vi vandrade in här (för drygt 10 dgr sedan) för då var det så in i bängen varmt. Våra två varmaste dagar på leden fick vi här uppe i norr, vem kunde tro det? Är det någon som fattar hur varmt det faktiskt är att vandra i 35 grader, när det dessutom går uppåt hela tiden? Nä, tänkte väl det…

Och ni som någon gång har utövat någon fysisk aktivitet med Lilltanten vet att hon svettas som en gris. Det fullkomligen rann om hela henne två dagar i sträck, med otäcka salt- & värmeskav på lår och rumpa som följd.  Ja, Stortanten var inte heller snustorr men spelar i en något lägre svettliga. Tredje dagen traskade vi äntligen förbi första rejäla badsjön så då blev det tvätt av både tanter & kläder. Gött som en göttapa!

Eller förresten, hade vi kommit fram till en trail magic å det endast varit Coca-Cola Cherry i boxen hade vi nog avstått. Var är det egentligen med amerikaner å deras kärleksförhållande till syntetisk körsbär? Övergår vårt förstånd, dä ä en sak som är säker!