Vi gjorde dä! Och som vi ofta säger; GÖTT SOM EN GÖTTAPA! 

146 dagar & 428 långa mil. En tiondels av jordens omkrets hinner hen ju inte ens köra med bil lixom. Egentligen helt sjukt långt, har vi kommit på nu så här i efterhand, men nu är det gjort å försent att ångra sig. Ångrar vi oss? Hell no! 

Innan själva målgången så försökte vi att få till ett inlägg från Stehekin, vårt sista depåstopp. Men utan gott wi-fi & det faktum att vi var mitt ute i ingenstans så var det ena krångligt så ni får några gobitar nu istället. Eller förresten, gobitar å gobitar? Vi skrev faktiskt så här; 

”Vi har nu 80 miles kvar till gränsen, alltså ynka 13 svenska mil. Dä ä inte möe dä! Vi hoppas dock innerligt att våra SISTA dagar här på PCT inte blir som de senaste. Nu har vi faktiskt vandrat så långt så vi får ställa krav å klaga lite. Så håll i er, för här kommer det: sträckan mellan Snoqualmie Pass & Stevens Pass samt rätt möe av sträckan mellan Stevens Pass å Stehekin har vi svårt att upprätthålla vår frikyrkopastorslika positiva hurtfriskhet om (för att citera Curt, en av våra följare). Skog, skog å skog. Alltså jättemkt skog så det enda vi ser är träd. Sten på leden, fällda träd å många gånger nästan helt igenvuxet. Hoppet är det sista som överger oss dock så de få gånger landskapet har öppnat upp sig har vi varit som barn på julafton. Å tur är väl det.” 

Som tur är glömmer vi ju förvånansvärt lätt de där tråkiga dagarna så i skrivande stund känns de som bortblåsta. Men om du funderar på att vandra några sträckor på PCT så behöver ju dessa sektioner inte vara ditt förstaval. Just sayin’…

PCT har varit ett helt fantastiskt äventyr på alla sätt och vis och det känns som tiden bara flugit iväg. Just nu befinner vi oss nog i någon liten bubbla där vi inte redigt förstår att vi faktiskt har vandrat hela sträckan. Men vi lovar att vi återkommer med tips å annat skojsigt rörande PCT. Å förhoppningsvis så fortsätter du att hänga med oss här på bloggen oavsett vad, det finns ju tusen andra roliga leder att vandra:-).

Å om det är någon som undrar: ja, absolut, vi är fortfarande vänner. Å om någon undrar: är det värt det? Ja, absolut! Har du minsta lilla suget efter PCT så go for it! 

Jaha, så nu var det då dags att få slut på det här vikttjatet. I vilket fall när det gäller vår PCT-tävling ”Tanternas vikt för en Kungsled på sikt”. I verkliga livet kommer vi behöva tjata vikt en bra tid framöver för att slippa se ut som vi gjorde vid starten av PCT den 11e april. Japp, vi var faktiskt rätt rejält mulliga då. Men nej, det här kommer aldrig bli en dietblogg så du kan lugnt sitta kvar om du fasade för det. Vi har redan planerat maten för nästa vindskyddskväll i skogarna kring Kalmar men försöker nog dra ner på mängden en smula;-)

För det första, ett stort TACK till alla er som bidragit, genom era gissningar, till vår insamling till STFs projekt ”Stötta Kungsleden”.
31200 gram lyckades vi tillsammans bli av med under vår tur, dvs två fullpackade ryggsäckar. Det är inte fy skam det, inte.
3450 riksdaler fick vi ihop och för att inte ha promotat tävlingen sådär fasligt möe så är vi nöjda med det.
7 stycken lyckliga vinnare har vi också vaskat fram efter avancerade uträkningar i excel.

Vinnaren av ”Tanternas vikt för en Kungled på sikt”, och som dessutom då får välja pris först, är (hör ni trumvirveln?):

Eva-Marie Björklind

…som faktiskt lyckades pricka helt rätt. Den 15e maj slängde hon in sin gissning på 31200 gram. Respekt på det och ett stort Grattis!

Övriga vinnare är:
2. Emma Råsberg, 31379 gram
3. Janne Johansson, 31654 gram
4. Maria Frieberg, 31750 gram
5. Marianne Johansson, 31800 gram
6. Annica Thedeby, 32016 gram
7. Nanny Johansson, 32222 gram

Grattis! till er också givetvis.

Ett extrapris delas även ut till Marielle Pettersson eftersom hon bidragit alldeles extra i tävlingen. Bevisligen inte prickat rätt men däremot bidragit till rätt många meter;-). Tack för det!

Vi kommer inom kort kontakta samtliga vinnare så vi får till själva prisfördelningen. Fram till dess kan ju vinnare 2-6 fnula lite på en önskeväljarprislista. Det vill säga vilket pris ni vill välja först & sist, samt priserna där emellan. Kort och gott, rangordna dem från 1-7 där 1 är det du helst av allt vill ha om ingen valt det före dig. De olika priserna som du kan välja mellan hittar du här.

Sist men absolut inte minst; ett EXTRA STORT TACK till alla företag som bidragit till prisbordet!

Jaha, som vanligt är vi ju inte så bra på att blogga när vi inte är ute på tur. Och som vanligt säger vi alltid när vi är på tur: ”ja, herregud vad trevligt det är att blogga!”Ni förstår grejen va? Möe snack å lite verksta, hos tanterna. Hur som haver har vi lite halvt om halvt bestämt oss att vi i vilket fall, i sinom tid, ska försöka få ut ett gäng med blogginlägg om PCT, lite tips, några bra-ha-saker att ta med i bagaget och annat smått & gott.
För att hålla grytan kokande så börjar vi med ett behind the scene-inlägg. Helt enkelt tjocka kort & dåliga kort.

Om någon vill kommentera rubriken till detta inlägg så kan ni låta bli. Visst ”tjockiskort” kanske inte klingar så fint men det är faktiskt precis vad några av dem är. Båda tanterna hade ett och annat (läs: rätt många) kilo för mycket på kroppen när vi startade. Vilket vi iofs nu i efterhand är rätt glada för eftersom de där kilona fungerade alldeles utmärkt som reserv när kaloriintaget inte var så stort. En del smalisar fick faktiskt ta lite semester från leden för deras kroppar helt enkelt inte orkade med att traska så länge på dagarna under så lång tid. Dessutom så bidrog våra mulliga kroppar till att vi startade i någorlunda lugn och sansad takt eftersom vi inte orkade kuta på som tjyven. Vilket i sin tur resulterade i att vi ”vandrade in” våra kroppar och klarade oss förhållandevis bra från skador och annat otyg. Ja, men en Gött som en Göttapa på det va?!

Selfiebilder i alla dessa format har det blivit en del. Förmodligen fler dåliga än bra…

När vi nu sitter och tittar på lite bilder från PCT så känner vi faktiskt nästan inte igen oss på en del utav dem. Helt enkelt på grund av att vi är rejält mulliga. Skrämmande men ändå rätt trevligt eftersom vi har lovat varandra (på denna punkt är det inte halvt om halvt bestämt, utan faktiskt helt säkert bestämt) att vi inte ska bli sådär mulliga igen (i vilket fall om vi inte äter opp oss inför nästa äventyr). Att vandra bort 31200 gram tillsammans var en fröjd!
Kontentan: ska ni ut på långtur: ät opp er innan, för tusan! 

Jo, men hörni, det här med att skicka ut ett inlägg från bloggen i vilket fall en gång i veckan gick ju finfint. Vi kanske ska omvärdera och istället säga en gång i månaden;-) Å andra sidan så kan vi, och vi antar fler med oss, bli så fasligt trötta på folk som bloggar i tid och otid när de inte har något att säga. Så vi säger väl så här: har vi något att säga så hör vi av oss!

Å nu har vi faktiskt något att förtälja. För första gången har vi, eller egentligen Lilltanten, aka Kajsa, gjort sin alldeles egna Beef Jerky. Och den blev rätt god dessutom. Yum!

Kanske inte ser så möe ut för världen men som med så mycket annat kan skenet bedra. Smaken påminner lite om kalops/glögg/whisky och det ska bli en sann fröjd att frifräsa lite med kryddningen nästa gång. Konsistensen blev nästan optimal så bredd, längd och tjocklek behålls till nästa gång det är dags. Har du inte provat att göra Beef Jerky själv så är det hög tid. Perfekt snacks att ha med på turen, billigare att göra än det du kan köpa i affären och framförallt så är det rätt kul också. Tar lite tid men det är det värt. För gott blev det!

Delar med oss av Gary Petersons recept till er alla så kan ni få hissa eller dissa. Gary är för övrigt en kär gammal Amerikat-vän som säljer finfina dunsäckar av bästaste kvalisort, dvs Western Mountaineering. Håll till godo! 

Körde på 4 mm tjocka skivor och efter att de legat i marinaden (ca 22 h) skars skivorna i 3-4 långa remsor. Gary hävdar att det tar 4 h, vi hävdar att han ljuger. Körde nog köttet i 6 timmar iaf och då var det absolut inte stenhårt. Men som Gary även säger; beror kanske lite på vilken ugn du har. Orkade inte leta runt bland affärerna efter rökspån, annars kan det nog vara ett väl så gott alternativ att ha med i ugnen, liggandes på ”dropplåten”. I de bästa av världar hade vi ju velat äga en rök men det får vi ta en annan gång. Nästa gång får det bli rökspån för oss i vilket fall. Alltid något.

Hittade ingen Aromatic Bitter i affären (är det någon som vet vad det är?) och hade heller inte tid att flänga bort till Bolaget så uteslöt den förra & körde whiskyessens istället för bourbon. Kanske heller inte helt höll oss till de angivna måtten och adderade även lite sweet chilisås. Tilläggas ska att vi endast använde 1 kg kött (nötinnanlår) men tyckte att det snarare blev perfekt mängd marinad än för mycket. Med andra ord: kör du på 2 kg kött kan du nog spä på lite. Använde som synes diskhon till hjälp när köttet skulle hängas upp på gallret, det var rätt smart. Ett litet stalltips.

Kör i vind för tusan!

Sedan jag flyttade till Kalmar för fyra år sedan har jag nog alltid föredragit att besöka Öland under den årstid när landskapet är som mest kargt. Enligt min åsikt på hösten/vinter eller tidig vår. Visst, ön är fantastisk vacker även på sommaren men det är något speciellt med det där karga, råa, ödsliga landskapet som uppstår när turisterna och all den gröna prakten försvinner.

Delvis därför som jag bestämde mig för att köra Fyr till Fyr, dvs att vandra från Långe Erik i norr till Långe Jan i söder, i december. Dessutom är det ju myggfritt då också, alltid ett stort plus. Vädret var i det närmaste perfekt, nja, eller i vilket fall efter att Dag Ett var avklarad. Några minusgrader, sol och förvånansvärt lite vind för att vara Öland. Började vid Långe Erik i norr, drog mig österut på ön och tog Böda vandringsled ned till Böda Sand där jag sedan korsade ön och kom ut på västra sidan i höjd med Byarum Sandvik och fortsatte kustvägen söderut.

Tyvärr så fick det alltså bli solovandring denna vända eftersom Gunilla arbetade och jag, som är mellan två jobb, var tvungen att få in själva turen innan nya jobbet drog igång. Så ensam är stark, eller? Nä, verkligen inte! Fytteracka’n var trist det var att vandra ensam! Dessutom så, och jag vill egentligen inte medge det, så lämpar sig inte Öland för en thru hike, i vilket fall inte om du vill undvika vägar, både asfalterade och grusade diton. Det går nämligen inte. Möe väg blir det alltså.

Så efter att ha haft det rätt tråkigt i 2 dagar och en halv, trots vacker natur i min omgivning, valde jag helt enkelt att avsluta min tur. Missförstå mig rätt, jag diggar att vandra på Öland och hade säkert kunnat stå ut lite längre att vandra väg om jag haft någon att dela det med, men jag är helt enkelt ingen solovandrare. Somliga är det, jag är det definitivt INTE. Att vara ensam i tältet på kvällarna (och de blev ganska långa eftersom det mörknade vid 4-tiden) var absolut inga problem. Efter att alla bestyr var gjorda så läste jag bok eller lyssnade på någon podcast och somnade gott runt 22-tiden.

Nä, det var just dagarna som blev tråkiga och att gå runt och ha trist för att ska kunna checka av ännu en thru hike låg inte högt upp på min önskelista. Jag vandrar ju för att det är kul, inte för själva prestationens skull. För mig är nog vandringen en kombo av att vandra, uppleva naturen och att faktiskt dela det med någon eller några längs med turen. Jag är helt enkelt en sociovandrare, inte en solovandrare. Å nu vet jag det! Alltid något att komma underfund med vid dryga trettiosex års ålder…
Men som sagt, Öland är fasligt vackert så här års, kolla här bara:

Med det sagt så betyder det ju inte att jag aldrig kommer vandra på Öland igen. Tvärtom. Kommer bara inte göra det solo. Stora Alvaret är fantastiskt att ströva runt på, hela Mörbylångaleden är ännu inte avklarad och Böda vandringsled upp till och runt Trollskogen är rejält vacker den också. Det finns ett gäng med fina vindskydd lite varstans att övernatta i och tar du med dig tält så finns det gott om finfina tältplatser. Du hittar ett gäng med leder om du söker i cyberrymden, bla på Cykla på Öland eller oland.se

Om du/ni dock vill ge dig/er på en Fyr Till Fyr med apostlahästarna, så gör’t! Var beredd på att det blir möe väg bara, nästintill hela vägen från Ölands norra udde ner till Färjestaden, med några få undantag. Kommer jag försöka mig på en Fyr till Fyr thru hike igen då? Nja, kanske. Om jag får sällskap. Alternativet är en thru bike eller en thru roll, dvs på rullskidor. Som vanligt, it ain’t over until the fat lady sings.

Vi bestämde ju för ett bra tag sedan att vi skulle besöka samtliga naturreservat i länet och att det skulle bli något serverat i dem också. Ett rätt bra metod att upptäcka sitt närområde tyckte vi. Dessutom fick vi ju äta något samtidigt och det gillar vi tanter! Tror nog att vi försökte, om än inte så övertygande eller rättare sagt rätt otydligt, göra ”Reserverat & serverat i reservatet” till en rikstäckande grön våg. Vi menar, vem som helst förstår väl att de här raderna i början av ett blogginlägg är en uppmaning: ”Jaha, då var det andra reservatet ut för oss. Någon annan som hakat på i sitt egna närområde kanske? Nähä, inte det. Vore ju rätt dejligt annars.”

Så här in på sena höstkanten eller kanske snarare tidiga vintern, kom vi på att vi hade några reservat kvar att avverka i Kalmar län. Då de kvarvarande reservaten var rätt små och låg nästan i anslutning till varandra klämde vi tre på en och samma dag: Prästgårdsängen, Fröstorp och Vinterbo.

Prästgårdsängen ligger stadsnära som tjyven, precis i utkanten av Ljungbyholm. Är pyttelitet men vackert i sin enkelhet med vatten, vildapel och stora ekar. Ett perfekt reservat för en picknick ! Besöks nog med fördel på våren eller sommaren, som för övrigt gäller Vinterbo också, eftersom de domineras av lövskog.

Fröstorp naturreservat ligger utanför Vassmolösa och även att det också är rätt litet så finns det en himlans massa stigar kors och tvärs. Skulle nog vilja säga att det är ett perfekt område att lufsa runt i, både med kängor eller med löparpjukken. Härlig tallskog & mjukt underlag uppe på Nybroåsen. Intressant för både vandraren, löparen och geologen med andra ord.

Vinterbo  var sista reservatet ut och här snackar vi fornlämningar och en rejäl bokskog. Lite knöligare att ta sig till och om vi ska vara helt ärliga så kanske du inte blir superbesviken om du missar detta reservat, om du inte är helsåld på gamla husrester det vill säga. Ligger 5 km nordväst om Halltorp samhälle söder om Kalmar. Ska du ändå besöka det så välj absolut vår eller sommar, det är en order!

Jaha, tänker kanske ni, det där med maten då? Bara en massa tråkiga bilder från reservat och ett evigt uppvisande av den där selfiepinnen men inte en endaste matbild! Och vi får nog allt göra en besvikna denna vända. En punka på bilen gjorde att vi varken hann bli serverade i reserverat eller besöka det sista naturreservatet vi hade på listan. Mest trist för oss för vi hade ett redigt skrovmål på agendan: Bullens pilsnerkorv* och den sista påsen med Amerikatmos. Men hen som spar, hen har kvar! 

*Bullens pilsnerkorv är för övrigt bland det bästa att ta med sig ut på dagsturen.

Ja, som sagt, det där med att blogga är ju absolut inte det vi gör bäst eller mest men så här närmare ett år sedan förra inlägget tyckte vi det var dags igen. Numer har vi båda två lämnat Kalmar till förmån för Vätterns strand (Grattis Huskvarna!) vilket innebär ett helt gäng med nya naturpärlor att upptäcka. Ett helt gäng med obesökta vindskydd också för den delen. Vilket bådar för en himlans massa uteaw (uteafterwork) i framtiden. Gött som en göttapa, med andra ord.

I helgen tog vi oss an Komosse. I lite duggregn och blåst. Perfekt väder för en dagstur! Komosse ligger på gränsen mellan Jönköping och Västra Götalands län, ca 35 minuters bilfärd från Huskvarna eller 25 min från Ulricehamn. En rejäl parkeringsplats finnes vid Mörkö, på vägen mellan Mulseryd och Köttkulla (härligt namn för övrigt). Från den går Björnöleden direkt ut på mossen och slingrar sig 5 km runt, nästan uteslutande på spångad led.

På ungefär halva vägen ligger det en rejält fin lägerplats med vindskydd, grillplats, vattentillgång och har du tält med så finns det många platta ställen att slå upp det på. Har du aldrig varit här så är det verkligen dags! En riktig pärla, är vad Komosse är. Vi kommer göra fler besök hit, både för vinterturande (för snön kommer väl?) och till våren. En extremt tråkig film om du vill få dig en glimt av vindskyddsplatsen finnes här.

På vägen hem tog vi ”genvägen” via Årås. Här hade Lilltanten surfat fram att det fanns en rundslingor på både 4 och 8,5 km. Vildmarksleden, närmare bestämt. En lättvandrad led som tar dig genom allt från blöt mosse till gammalt odlingslandskap. Kölingareds Byalag ska ha en stor eloge för underhållet av leden. Dessutom anar vi att det är ett gäng med informationsstinna medlemmar i det där byalaget för det var inte snålt med informationsskyltar á la kuriosa längs med leden. Vajert!

Årås Kvarn är för övrigt ett STF vandrarhem så har du lust att njuta lite extra av omgivningarna så finns det chans till det, även för dig som inte vill sova utomhus. Vi tänker att ett besök på Vildmarksleden och Årås Kvarn borde vara perfekt sommartid med all grönska och att du då dessutom kan ta dig ett dopp i Jogen som ligger precis intill. Men rätt najs nu också faktiskt. Alltså leden, badet skippade vi.

Ett stenkast, kanske 200-300 meter från parkeringen finns det ett fint vindskydd som erbjuder både sitt- och liggplats. Och även en rejälare eldstad. Och det där med bilburna vindskydd är ju inte så dumt om du är sugen på en uteaw och inte orkar bära med dig veden så långt…

Vi hade egentligen planerat vindskyddsnatt & lite snövandring lördag till söndag men Lilltanten var lite klen så det stannade vid utelunch. För mat säger en ju aldrig nej till. Inte vi i alla fall. Packade ryggsäckarna på fm, gick mot Kaxis för att handla och vandrade sedan vidare mot vindskyddet i Jordstorp som ligger längs med John Bauerleden. För övrigt ett riktigt sjyst vindskydd trots att eldstaden ligger lite långt ifrån. Har du aldrig varit där så är det en perfekt plats för en utemiddag. Bra med sittplatser, fin eldstad och dessutom en liten nödstuga om vädret spelar dig ett spratt. Vedförråd finnes men kan vara idé att plocka med lite egen ved om någon varit där och nallat allt.

Pizza stod på menyn. För första gången för tanterna. Ja, i fält då alltså. I vanliga livet är det rätt många pizzor som grundat våra kroppar. Hur som hur… Orkade inte labba med egen deg så blev pizzakit & goa tillbehör. Å oj, vad smidigt det var! Varför har vi inte gjort det förr? Å oj, vad gott det blev!

Instruktionerna är enkla: lägg på degen på stekhällen, ös på med fyllningen & lägg folie över. Vi tänkte det skulle ta rätt lång tid att få den klar men tack vare foliet smälte osten utan att botten blev bränd. Tog ungefär 20ish minuter. Visst, kanske ingen rejäl gratinering men fullt tillräcklig. Dessutom en sådan där härlig krispig botten så pizzan står vinkelrät ut från näven. Gött som en göttapa!

Summa sumarum: på fyra timmar hann vi med 13 kilometers vandring, ett pizzabak & lite vindskyddshäng. Här snackar vi effektivt friluftsliv som heter duga.