Så, i fredags kom vi fram till Kennedy Meadows. Vårt första delmål på turen och 1/4 av PCT är nu passerad. Grymt kul men nästan lite overkligt att vi är här. Men ändå; gött som en göttapa!
Vi hade till råga på allt tur med vädret hela vägen genom öknen från Tehachapi. Dvs, inte asasketavarmt som vi, eller rättare sagt meteorologerna, hade förutspått. Vi traskade på från 5-snåret på morgonen, tog ett rejält lunchstopp & traskade vidare igen på eftermiddagen någon gång efter 14.30. Visst, vi var ju svetta både på rygg, huvud, mellan brösten, på baken å på alla andra ställen som svetten brukar rinna på, men det var helt klart uthärdligt. Rätt dåligt med vatten på hela sträckan så ryggsäckarna var tunga eftersom vattentillgången fick bäras. Längsta sträckan utan naturlig vattenkälla var på över 4o miles, dvs mer än 65 km så då hade vi 7 liter vatten var på ryggen. Och som vanligt bär vi ju också alltid mer än vad vi egentligen behöver. Både när det kommer till vatten & mat. Så är det när hen är trygghetsnarkoman. På tal om trygghetsnarkomaner så har vi även bestämt att flipfloppa 800 miles norrut härifrån Kennedy Meadows. Flipfloppa vadå? säger ni. Ja, vi tar allt från början kanske…
I år har det varit ett rejält-med-snö-år så det ligger rikligt med snö & is kvar på de höjder vi ska passera. Isyxa och stegjärn, alternativt microspikes, är nödvändiga. Då vi tanter helst vill njuta av High Sierras (som sägs vara otroligt magnifikt) något mindre snöfritt och för att vi heller inte är särskilt vana vid att vandra på snötäckta höjder med stegjärn & isyxa, har vi nu alltså valt att flipfloppa, dvs hoppa lite fram & tillbaka på leden. Trygghetsnarkomaner som vi är. Å andra sidan så är det ju njutbar vandring vi vill åt, inte ”the scarriest steps in my life”, som en finska summerade sin vandring över Forester Pass för tre dagar sedan.
Passande nog så kommer Stortantens familj på besök på idag; DLÄ* & de två kidsen Jonna & Kalle (eller ja, de numer vuxna barnen). Med deras hyrda vrålåk kommer vi då ta oss till Sacramento & sedan med tåg till Dunsmuir som ligger i norra Kalifornien. Därifrån in på leden igen vid Castella (förmodligen via en liftning). Vi vänder då på steken och går söderut istället. Vi blir ”southbounders” istället för ”northbounders” för ett tag.
Visst vi kommer få lite snö i början vi med, men inte alls på de höjderna & inte lika möe som om vi skulle ha fortsatt på leden norrut härifrån KM. Förhoppningsvis har den värsta snön även smält bort när vi närmar oss High Sierras någonstans i mitten/slutet på juni. Gött dä!
*DLÄ står för övrigt för Det Lilla Äcklet och det är under det namnet Gunillas make går här på bloggen. Har gjort & kommer alltid göra. Det avser dock INTE hur han är som make utan det är Lilltantens ord (tagna av Fylking) eftersom hon under många år har haft honom som mentor & chef.
